Det är dags nu, en egen blogg. Jag har ju tagit för vana att sprida min svada på Forspaddling i Jämtland men jag känner att det är dags för ett eget forum. Här tänker jag skriva om forspaddling och sånt som händer runt det. Det blir bra.
Snön är snart ett minne blott i Åre. Ösregn och strålande sol om vartannat. Säsongarna festar mer än vanligt, det är grus och sand överallt och vårfloden är äntligen på gång. På vissa ställen är den redan här, som i Ullån dit jag och Creekinguffe åkte i gårkväll. Mira var också med, hon försökte bita av min arm(trodde jag) efter att jag jagat henne i djupsnön ner till vattnet. Men Uffe sa till -Nej du Mira, nu gör du inte så igen. Tur för mig, jag har ju bara två armar.
Ullån såg sjukt fin ut, jag har ju aldrig kört den trots Thörns förmaningar. - Du måuste köura Ullåun. Ändå har det inte blivit av. Men nu!? Tyvärr låg snön djup längs ån, i princip omöjligt att stanna alltså. Vi får vänta.
I Uffes skinande V50 gled vi ner mot Susabäcken. Det är något särskilt med diselmotorer, det är som att man tjänar pengar bara av att lyssna på knackandet. Mira är inte lika nöjd, jag tror hon gillar det lite mer svampiga utrymmet i Cittran bättre. Stefan har ju en Citroen över nu, kanske att Mira kunde få den som hundkoja. Uffe är dock nöjd med Volvon och det är ändå huvudsaken.
Susabäcken såg faktiskt riktigt bra ut. Kommungubbarna, eller vilka som nu byggt kanalen, har lagt i lite natursten här och där. Det ställer till det lite för det funkar ju inte riktigt som vanligt där nere i betongdiket. Efter lite rekning satte jag i ca 300m ovanför E14. Uffe stod redo med mobilkamera och kastlina nedanför E14-forsen som är det brantaste partiet på denna sträcka. Översta delen var verkligen inte mycket till paddling. Lite vatten och stora stenar, jag studsade fram och kände mig lite som Tao Berman fast i horisontalplanet så att säga. Vid E14-forsens början såg det dock rätt coolt ut. Vattnet skummade upp mot stenarna och försvann i en tvär sväng, jag närmade mig som en flipperkula. -För vem gör jag det här? Undrade jag där jag studsade fram på en av få mörka och okända platser i denna superkommersiella by. Ja inte lär Red Bull komma och söka upp mig här i diket, och inte lär jag få några fans med för stora kläder. Men det är ju bara så galet kul, kanske just därför.
E14-forsen ser mest ut som ett ganska brant dike, kommer man väl ner med nosen först så kunde en apa göra resten. Inledningen gick bra, det är först två mindre dropp och efter dem accelererar man ner i ett något större dropp som planar ut under bron. Härligt!
Snön är snart ett minne blott i Åre. Ösregn och strålande sol om vartannat. Säsongarna festar mer än vanligt, det är grus och sand överallt och vårfloden är äntligen på gång. På vissa ställen är den redan här, som i Ullån dit jag och Creekinguffe åkte i gårkväll. Mira var också med, hon försökte bita av min arm(trodde jag) efter att jag jagat henne i djupsnön ner till vattnet. Men Uffe sa till -Nej du Mira, nu gör du inte så igen. Tur för mig, jag har ju bara två armar.
Ullån såg sjukt fin ut, jag har ju aldrig kört den trots Thörns förmaningar. - Du måuste köura Ullåun. Ändå har det inte blivit av. Men nu!? Tyvärr låg snön djup längs ån, i princip omöjligt att stanna alltså. Vi får vänta.
I Uffes skinande V50 gled vi ner mot Susabäcken. Det är något särskilt med diselmotorer, det är som att man tjänar pengar bara av att lyssna på knackandet. Mira är inte lika nöjd, jag tror hon gillar det lite mer svampiga utrymmet i Cittran bättre. Stefan har ju en Citroen över nu, kanske att Mira kunde få den som hundkoja. Uffe är dock nöjd med Volvon och det är ändå huvudsaken.
Susabäcken såg faktiskt riktigt bra ut. Kommungubbarna, eller vilka som nu byggt kanalen, har lagt i lite natursten här och där. Det ställer till det lite för det funkar ju inte riktigt som vanligt där nere i betongdiket. Efter lite rekning satte jag i ca 300m ovanför E14. Uffe stod redo med mobilkamera och kastlina nedanför E14-forsen som är det brantaste partiet på denna sträcka. Översta delen var verkligen inte mycket till paddling. Lite vatten och stora stenar, jag studsade fram och kände mig lite som Tao Berman fast i horisontalplanet så att säga. Vid E14-forsens början såg det dock rätt coolt ut. Vattnet skummade upp mot stenarna och försvann i en tvär sväng, jag närmade mig som en flipperkula. -För vem gör jag det här? Undrade jag där jag studsade fram på en av få mörka och okända platser i denna superkommersiella by. Ja inte lär Red Bull komma och söka upp mig här i diket, och inte lär jag få några fans med för stora kläder. Men det är ju bara så galet kul, kanske just därför.
E14-forsen ser mest ut som ett ganska brant dike, kommer man väl ner med nosen först så kunde en apa göra resten. Inledningen gick bra, det är först två mindre dropp och efter dem accelererar man ner i ett något större dropp som planar ut under bron. Härligt!
Foto: Uffe Parkinsson Fors: E14-forsen.
Efter E14-forsen följer en serie ganska roliga boofdropp och efter det blir det mer som slides. Här var vattnet tyvärr lite för lågt och jag kände mig som en för tjock pappa i vattenrutschkanan på Holiday Club. Strax gled jag dock ut i Åresjön. - Biro, det blev ingen bild. Uffe hade fumlat med mobilkameran, kastlinan och handskarna. - Hmm, jag kanske måste köra igen sa jag. Så blev det, och därmed en bild. Yes! ;)
Uffe skötte säkerheten galant. Mira vaktade bilen. Vi avslutade på Broken med bästa tänkbara sällskap(förutom att Jessica inte var där). Det blev som en heldag. Åre när det är som bäst!
